Nattbloggning - tomma ord
För det första förlåt pappa, vet att du kanske ser det här. Men nu måste jag ärligt talat skriva av mig, den senaste tiden har varit skum. Jag har inte varit lik mig på något sätt alls.. Inte det minsta, ena stunden deppar jag över dig, andra stunden åker jag in till Stockholm på kvällen, är ute hela natten, skrattar, har kul och bara lever livet så som en tonåring kanske borde göra (inge alkohol eller något inblandat). Vilket inte ens är likt mig, ofta sitter jag hemma om kvällarna, skrattar åt allting med vännerna eller gråter helt ensam. För under mitt liv har jag gått igen en sak, som blev stor, större, större, sen det har man blivit utnyttjad av. Man har liksom blivit den personen, har svårt att säga nej och sätter mig oftast i en viss situation. Jag har aldrig sett hur folk behandlat mig, aldrig.
-
Idag känns det som om allting, det jag aldrig har sett annars, som om allting bara slängdes på mig. Som om min kropp/hjärna eller vad det nu är (..?) insåg att jag passerade gränsen för länge sen. Långt över gränsen, då menar jag verkligen långt. Jag har aldrig sett mitt liv på det sättet, jag har tänkt att det är standard. För det är sånt jag tar, det är sånt jag alltid har tagit. På så sätt har jag aldrig gjort något åt det, hanterat det eftersom jag inte vet hur. Vilket jag inser nu suger.
-
Det gamla kan jag inte göra något åt, bara låta vara. Sånt här kanske man inte berättar för bloggen men det har funnits säkert 3 tillfällen då jag verkligen inte velat leva, då jag hellre hade dött. Ja, så är det kanske. Nu vill jag inte dö, bara glömma allt som vanligt, skita i allt skit och börja om så gott som möjligt. Men hur bra är det egentligen när man bor ute i Norrtälje, träffar samma människor varje dag, kommer till samma hem varje dag, samma skola, samma Norrtälje. Samma allt. Jag tänker göra det bästa utav det har och flytta till mamma ett tag nu tror jag, visst kanske det uppstår bråk osv där. Men hellre det än det liv jag lever just nu..
-
Jag kanske bara låter deprimerad, men just nu känner jag ingenting. Ärligt, jag känner varken hunger, törst, trötthet, gladhet, jag känner mig inte ledsen, sur, deprimerad, eller ja, vad som helst. Känner ingen känsla, och det är just det som är så skumt.. Har aldrig, verkligen aldrig känt såhär förut.
-
Igår gick jag emot hårt mot den personen jag tror jag älskar, hur kunde jag det? Jag har inte varit mig själv på sistone, livet är inte alltid rättvist. Det här är inte heller bara för jag inte är älskad tillbaka utan för att så mycket har ändrats på bara 2-3 dagar nåonting. Det är säkert normalt i tonåren men vad ska jag säga? Det här är något extremt det vet jag. Något är riktigt fel. För jag har verkligen alltid mått piss och det har verkligen slitit mig i bitar, just nu känns det som om jag har läkt ihop eller vad man ska säga, som om jag ställer mig upp igen för första gången på år.
-
Läskig känsla men ändå coolt, jag kan säga ifrån. Det har jag inte gjort på länge. Jag inser verkligen hur mitt liv har varit förut, det jag verkligen inte såg då ser jag så klart nu. Och jag kan inte fatta att jag inte såg det förut. Jag vet inte om jag ska vara glad, ledsen, sur eller deprimerad just nu. jag kanske är nöjd just för att jag har blivit 1000 gånger starkare, men jag känner inte det. Jag känner mig som någon, det är första gången på Länge.. På flera år faktiskt. Men självförtroendet försvann ju helt någonstans i unga tonår. Innan det har det varit jobbigt hemma och jag har aldrig riktigt hitta mig själv.
-
Men det är exakt det jag just har gjort.. Dessa bitar som folk bara slitit ifrån mig har kommit tillbaka och läkt. Allt är inte bra. Allt är normalt.. Det känns inte bra, men inte heller dåligt. Jag vet inte vad jag känner, jag har ingen aning. Jag har aldrig, verkligen aldrig känt såhär förut. Mycket funderingar kring någonting som inte ens existerar.. Men så är det kanske ibland?
-
Nu har jag skrivit i säkert 10 minuter! Skriver extremt snabbt, känslor osv.. Det tackar jag ADHD:n för. Men ska inte skriva mera, bara åta allting flyta på nu som jag borde gjort för länge sen. Ingen har antagligen läst såhär långt men om du nu har det.. Grattis! Haha, men ska äntligen sluta skriva så du slipper läsa ännu mer..
-
Ps. vet inte om jag tar en pause från bloggen. Antagligen en tag. Kommer säkert något litet då och då.. Men det märker ni ju när det verkligen gäller. Puss människor, tack för er som tog er tid att läsa detta! Det betyder mycket fast det inte ens är menat som stöd på något sätt. Puss puss puss!
-
Kommentarer
Trackback
